ÄLVOR              
Älvorna är små vitklädda kvinnliga skönheter som dansar i månskenet. De bor i våra skogar eller i källor eller älvar. Man kan se ringar i gräset, frodigt gräs som sticker av mot omgivningen där de har dansat. Sådana ringar kallas älvdanser eller häxringar.
En senare tradition är att älvorna hör ihop med blommor och att varje blomma har sin älva.
Nymfer förekomer inte i den nordiska mytologien, men är släkt med älvorna. Det fanns nymfer i vattendrag, i havet, i träden och i bergen.
Hyllemor är en kvinnlig ande som håller till under fläderträdet.
Feer är övernaturliga kvinnliga väsen. De förekommer inte i den nordiska folkdiktningen, men är vanliga i keltiska och franska folksagor. Det finns både onda och goda feer. Vi har blivit bekanta med begreppet genom folksagor från dessa länder, t ex Törnrosasagan.




 
Inte så snälla som man kan tro...
Har du någonsin träffat en älva? Då kan du för det första skatta
dig lycklig, och för det andra vara glad åt att du slapp
helskinnad undan. Trots sitt vackra, skira utseende är
älvorna nämligen mycket farliga för människor, speciellt
för männen. En man som tar en älvas hand är illa ute.
Han kan bli bortförd till älvornas rike, där tiden är helt
annorlunda mot här. Älvornas tid är evigheten.
En sekund kan vara flera år och när den stackars mannen
kommer tillbaka har hans nära och kära blivit gamla.

 

 

 

Hur det kan gå när man möter älvorna
En gumma gick ensam med sin lie och slog hö på en sank myr
i Leksands socken i Dalarna. När solen började närma sig
horisonten västerut lade hon upp höet i små stackar
för att det skulle skyddas mot regn. Sen gick hon hem,
intet ont anande. Men på morgonen när hon återvände, blev hon
alldeles bestört, för hela hennes slit med att stacka
höet hade spolierats under natten. Allt hö var utkastat och
kringspritt över ett stort område, så hon fick sätta igång
ifrån början igen. Än mer förvånad blev gumman när hon
upptäckte att det låg en massa korta käppar kastade i höet.
De var ungefär en halv aln långa.
Snart fattade hon dock sammanhanget. Käpparna tillhörde älvfolket.
Hon hade retat de små genom att lägga stackarna på deras väg.
Men det var inte med avsikt, för hon visste ju inte var
deras vägar drog fram över myrarna. Nu placerade hon
högarna långt borta från den bit av myren där hon trodde
att älvornas osynliga väg gick, och inget mer ont hände!
Ur Ebbe Schöns "Älvor, vättar och andra väsen"

HUSTOMTEN

Hustomten eller nissen var en mycket liten gammal man som hörde ihop med en bestämd gård. Han var klädd i grå vadmal och röd toppluva och sörjde för gårdens trevnad. Han håller till i stall och visthusbod, på ladans loft och vid vårdträdet. Han bär säd och lycka till gården, han ryktar hästarna och gör bonden rik så länge han blir väl behandlad, men blir han illa behandlad lämnar han gården och drar lyckan med sig. Han blir fort retad och då kan han ge örfilar åt den som retat honom. Han gillade inte när makarna var oeniga eller att man slarvade med att sköta sina husdjur. Det gällde att hålla sig väl med sin tomte för att han skulle fortsätta att vara till hjälp. Och man gav honom mat vid vissa tillfällen, t.ex. gröt vid julen. Viktor Rydbergs välkända dikt Tomten beskriver denna figur.

 

Skogsrået

Skogsrået har många namn, rå, skogsfru, skogsjungfru, skogs(s)nuva, råhanda, rånda, vittran. Hon var ett övernaturligt förföriskt kvinnligt väsende, som var skogens speciella rå. I södra Sverige sades att hon var ihålig i ryggen medan man i Norrland trodde att hon hade svans, men den var hon oerhört angelägen om att gömma för den som hon mötte.
Skogsrået härskade över skogen och villebrådet där. Den som höll sig väl med henna kunde räkna med god jaktlycka. Hon hjälpte kolare och skogsarbetare och belönade tjänster man gjorde henne men kunde också bringa personer i fördärv.
Huldran var ett ibland vänligt, ibland elakt skogsväsen. Hon lockar vandrare vilse, kanske för att få manligt sällskap.




 


Vättar

Vättarna - vättefolket "de små under jorden" troddes vara ett småvuxet, mestadels osynligt folk som bor familjevis i underjorden, ibland under människornas boningar. Om man hällde ut varmt vatten utanför huset kunde man råka skålla dem, och då kunde de hämnas med sjukdomar. Vättarna är hämndlystna och ger gärna igen för oförrätter, men de kan ocksa löna den som gör gott mot dem. De bodde under jorden och hade boskap, vitterkor och vitterfår. När nybyggare bröt ny mark var det viktigt att se till att den inte redan var upptagen av småfolket. Man gjorde nog bäst i att hålla sig på god fot med dem.